Det är mycket tankar

Jag är så tacksam för allt det bra som händer

Som att vår älskade lille Julius växer och mår bra, och hans föräldrar lyser av lycka. 

Mamma blir bättre och bättre, bra besked om en remiss för A, yngsta syrran och även för mig har en remiss gåt igenom. Innebandyn är lika rolig igen, jag får så mycket energi av den. Linda & A har det så fint tillsammans - även om Linda är sämre än på länge.

Och våren är på gång.

Men jag ÄR väldigt trött och sliten, både till kropp och själ.

Mammas sjukdom har tagit mycket kraft och oro, det var så oerhört nära att vi förlorade henne. Men hon har en sanslös livsvilja och två hjärtoperationer senare har hon börjat gå ut med soporna själv, klarar sig i princip utan hemtjänst. Hon värmer mat och sköter sig själv. Jag handlar bara, och hjälper henne med lite praktiska saker. Minnet är tillbaka, och glädjen. 

De sista tre åren har ju varit väldigt tunga stundtals, även om det varit stor glädje och lycka också.

Det är många tankar just nu,  önskan om lugn och ro ett tag är stor.
Men det blir nog inte så, inte med tanke på vad som händer i omvärlden.

Jag har fått remissen godkänd till ortopeden pga mina båda artrosknä som försämras snabbt. De har fått stå tillbaka de sista två åren, det har inte funnits tid och ork att ta tag i dem.

Nu har det gått för långt, och trots fysioterapi två gånger i veckan i drygt ett halvår, blir framförallt vänster knä snabbt sämre. Eftersom det påverkar mina höftledsproteser, och plattröntgen visade minst medelsvår artros i båda knäna + bakercystor också i båda, så fick jag förtur, vilket var oväntat. Jag fick först besked om minst 13-15 månader väntetid till första läkartid, men nu uppskattade mottagningen det till 3 månader.
Det känns ju bra på sitt sätt, men tufft också - det är ju en bekräftelse på att det är sämre än jag trodde. :/
Tankarna är lite splittrade, jag vill ju vara frisk och rörlig så jag kan busa med Julius framöver, men ett uppehåll kan ju innebära att jag inte kommer tillbaka till innebandyn, som ju är min sociala träffpunkt.

Men vi får se, Julius går först, och jag vill ju kunna fortsätta greja i trädgården.

Och så det som händer i USa, och hur det påverkar Ukraina och oss i Europa.
man slängs tillbaka till Kalla Kriget, och känslorna av total otrygghet och rädsla varje gång det skramlades med och provsköts kärnvapen.
Jag hoppas, hoppas att övriga världen står emot den där brandgule dåren och hans följe, och att medborgarna i USA får bort honom innan de fyra åren har gått.
Annars vette sjutton...

Örebro

 Skolskjutning i Örebro.

Det låter helt absurt, och är helt fruktansvärt.

11 döda, 6 skadade och många, många har upplevt saker som kommer att följa dem resten av livet. Många, många sörjer sina när & kära.

Nu är tid för sorg, sedan måste man fundera över varför.

Självklart vill alla veta vad som hänt.
Men ryktesspridning, hat och fördomar, vansinniga teorier och spekulationen sprids med vindens hastigheter på sociala medier.
Vissa journalister kämpar hårt för att få "scoopet" vilket gör att en del av dem hjälper till med ryktesspridningen.
Låt Polisen jobba i lugn och ro.

Farmors kärlek

I måndags var Linda och jag ute på en liten roadtrip.
Först åkte vi och lämna det mat till mamma, och fikade med räkmackor. Syster A kom också  och det blev en mysig stund.

Efter det åkte vi till Daniel & Karin för att äntligen träffa Julius, 3 dagar gammal 💖
Kärleken för detta lilla underverk är total, han är ljuvlig.
Jag ser fram emot många goa stunder med den här lille killen.

Välkommen Julius!

Nu är han äntligen, äntligen här! 

Välkommen till världen, farmors älskling Julius! 💙

Julius, född 31 januari 2025

Stolt pappa med sin son

Sötaste lille killen i världen! 💙

Karin och Daniel, älskar er! 💕

Pirrigt

Nu är det pirrigt på riktigt!

Daniel & Karin är på KK 💖 

Inget är som väntans tider...

Vi väntar

Och väntar

Och väntar lite till 

Hon är hemma igen

   

Filmsnutten är ju iofs sedan före nyår, men hon är lika go och glad nu.

Operationen gick bra, även om det blev lite trassel med för tidig hemgång och problem med blödning från såret som gjorde att trygghetslarmet fick komma ett par gånger.

Men nu mår hon mycket bättre, och jag håller tumme och tår för att det ska fortsätta så här. Vi har haft nog med bakslag, och Mamma har gjort sig förtjänt av lugn och tillfrisknande nu.

Återkommer snart igen 💖

Jul & Nyår

Det har ju varit jul och nyår också.
I år blev det ingen stor julmiddag med hela familjen, eftersom det var som det var med mamma.
Jag var väldigt trött och orkade inte riktigt rådda i det - vi kör nästa år istället!

Men julmat fixades förstås. Packade och körde ner till mamma och Anneli också, så de kunde mysa tillsammans.

Uppesittarkvällen blev som vanligt, med Linda & Anton och Daniel & Karin. Thomas var ledig och fick hänga med på bingolotto stackarn, men det blev inte så mycket spelande, mest prat. 😀
Men massor av mat och godis förstås, skratt och mys. 

Anton var med för första gången, det lär blir många framöver 💕

Julafton och Nyårsafton firade jag och Thomas själva. Väldigt mysigt, förutom att våra fyrbenta hade blivit uppskrämda av ett fyrverkeri några dagar tidigare. Det blev ett stökig nyårskväll för oss. Kulmen blev när några totalt intelligensbefriade sköt av tårtor mitt på gatan utanför vårt hus.

Hur man ens kan komma på något så korkat i ett villaområde med 86 år gamla trähus är helt obegripligt..

Förutom det blev det ändå fina helger med mycket vila.

Jag fick en fantastisk amaryllis av Eva.
Den slog ut precis före jul, och var helt underbar.

Julgran blev det i år också, det är ett måste!
Eftersom vi möblerat om, blev det lite funderande och meck - men nöjd blev jag.

Köttbullar (179 stycken), julkorv, prinskorv, skinka,
sillsallad, rödkål, Jansson & ris a la malta fixades

Och så julgodiset!! Lindas Rocky Road är ett måste!

På julafton körde jag ner mat till mamma & Anneli.
Sedan blev det Kalle Anka, Ferdinand & Tomteverksta'n

Ferdinand  💖

Mamma

Det har varit mycket den sedan sist.

Det har varit 3-4 resor varje vecka till Varberg sedan i oktober

Mamma har fått problem med hälsan.

I början av oktober blev mamma sjuk. För att göra en lång historia kort, så blev hon akut inlagd med rosfeber i en fot. Hon hade varit tröttare, men klarade fortfarande allt själv, handla, tvätta, värma mat, städa.. Vilket ju är fantastiskt för en kvinna på 87 år.
Men nu tog det stopp. Skyhöga infektionsvärden, blodtryck som helt plötsligt sprang iväg uppåt.
Hon blev inlagd med intravenös antibiotika, blodvärdena dök så hon fick flera enheter blod.
Efter 11 dagar fick hon åka hem, men jag tyckte hon var väldigt trött och blek, dessutom hade underbenen svullnat.
Men läkaren sa att det inte var något - de gjorde heller inget EKG, eller lyssnade på hjärtat.
Vilket visade sig vara slarvigt.
Mamma godtog hemtjänst, för hon insåg att hon inte kunde klara sig på egen hand.

Jag bad hemtjänsten och mamma hålla koll på benen, och tre dagar senare blev det ambulans in till sjukhuset. Trygghetslarmet kom dit och konstaterade att hon var dålig - ambulansen upptäckte att hennes puls var 35, och benen var rejält svullna.
Det blev inläggning på hjärtavdelning, och de konstaterade där hjärtsvikt.
Hon blev kvar i 12 dagar, och mådde bättre när hon kom hem. 
Det hade bestämts att aortaklaffen skullen bytas, en sk TAVI, inom två veckor. Men hennes tänder behövde kollas först, och det upptäcktes då en infektion i en tandrot som behövdes fixas. Sjukhustandvården var inte speciellt snabba, men till sist blev det klart.

Den 10 december blev hon opererad på Sahlgrenska och det gick bra. Hon fick ligga kvar lite eftersom blodvärdena var låga, men sedan fick hon transport till hjärtavdelningen i Varberg.
Återhämtningen gick bra, och hon fick åka hem efter ytterligare 5 dagar.
Efter det blev hon piggare. Vi började fundera på att dra ner hjälptillfällen från hemtjänsten, hon har varit pigg och glad.

Men sista veckan har jag haft en känsla av att hon var sämre. Hon blev blek, trött, benen började svullna lite och tremoren (som blivit bättre efter op) blev sämre igen.
Hon hade ett inplanerat EKG på sin nya VC i måndags, så min tanke var att prata med dem då.
Men Det behövdes inte.
EKG't visade att hennes puls åter var nere på 35, så personalen ringde hjärtmottagningen, som sa att vi skulle åka direkt till akuten.
Och så blev det.
Nu är hon tillbaka på hjärtavdelningen sedan i måndags, och väntar på att få en pacemaker.

Hon är helt makalös, min mamma!
Trots allt, är hon fortfarande glad och pratsam, även om hon förstås är mycket, mycket trött. 
Men hon är mycket tydlig med att hon tänker inte ge upp, hon vill inte "lägga näsan i vädret" än på länge. 
Och det hoppas jag verkligen inte, hon ger mig så mycket glädje och så många skratt 💖

Glad

Nu har jag tillbringat några veckor med mitt nya lag, och det är så, så roligt. Jag kom på igår att jag har killar från mina tre gamla lag i Vinga, och de är gôrgoa allihop. De nya bekantskaperna verkar vara av  samma skrot och korn, så det här blir bra. Tränarna är gamla vänner, huvudtränaren är också en av mina gamla spelare. Marie, min goa vän från Frölundatidens början för 25 år sedan är också där, så vad kan man mer begära?

 Nu är växthussäsongen nästan slut för i år. Det finns ett par paprikor kvar, sedan är det bar städningen kvar. Med tanke på hur lite ork jag haft i år för att sköta om växterna blev det bra ändå. Tog in det sista i förra veckan. Har börjat plocka upp lite potatis, men är lite orolig. De jag har plockat upp har varit angripna av mask, och haft lite ruttna fläckar, så nu hoppas jag att resten är ok.

Rehaben går sakta framåt. Men det är som vanligt med den här ovilliga kroppen, går det 1½ steg framåt och ett tillbaka. Men det är väldigt skönt att vara igång, och Sofia är grym på att balansera övningarna och se till att jag inte drar iväg för fort.

Thomas har börjat jobba efter semestern. Han dras med något skit efter viruset, han blir inte bra. Vi har båda två haft svårt att återhämta oss efter den första covidomgången vi hade. Den var riktigt bedrövlig och det tog lång tid innan vi återhämtade oss. Nu verkar det som minsta infektion orsakar veckor av utmattning, som en light postcovid. 

Annars är allt bra. 
Även om vi inte gillar hösten förstås.. ;)

Ett år

Idag är det ett år sedan Daniel och Karin bliv man och fru!
Den dagen var en av de vackraste i mitt liv, tror att bara barnens födelse var bättre.

Så mycket har hänt dem det här året, jobb, hus och nu dessutom har de en liten son på väg.
Helt fantastiskt.

Linda mår äntligen bättre, och kan äta igen tack och lov. Var väldigt orolig ett tag, men vi kom på vad som troligen orsakat det och nu har det vänt.

Det blir innebandy för mig åtminstone ett år till. Har bestämt mig för att ta klivet över till Vinga. Det är flera anledningar till det. Jag tycker mycket om tränaren, som jag känt sedan Daniel började innebandy när han var 9 år. Flera av dessa gamla bekant är också i laget, tillsammans med några av mina spelare från Zenith, och några andra gamla bekanta. En fin vän från frölundatiden är också där, Marie och jag har alltid väldigt roligt ihop, många skratt blir det och fina samtal.

Så eftersom jag som väntat under sommaren känt att jag inte ville sluta min långa tid i innebandyn på ett så tråkigt sätt, bestämde jag mig för att tacka ja till Vingas erbjudande. Det ÄR fortfarande roligt med innebandy, och i mitt nya lag kan jag ta det lite lugnare.
De känner mig och min risiga kropp, och tycker det är helt ok. 

Har varit på en träning och en träningsmatch och det känns jättekul!

Har också verkligen kommit igång med rehaben för mitt onda knä. Varit hos läkaren som säger att jag har artros i båda knäna, och dessutom bakercystor i båda. Vänsterknä't är riktigt dåligt, höger har jag inga större problem med. Än.

Var på röntgen för snart två veckor sedan och hoppas på besked om vad som ska hända - förhoppningsvis kan jag träna mig bättre så jag slipper operation. Tycker att jag har tillräckligt med plåt i kroppen... 

Sofia, min fysio, känner mig också väl genom min gamle tränare - som hon är sambo med 😄

Vi lägger till lite varje gång, men lätta vikter och och många repetitioner. Det gör skitont, men funkar, och är ju det enda sättet att bli bättre.

Idag fick jag känningar av Thomas virus, som han har dragits med på semestern. Han år bättre, och det förstår jag - han skickade ju över den till mig.. 😉

Tack för den, älskling! 😁💖

Det blir både gurka och tomater i år också!

Lycka

 Jag ska bli farmor!!

I januari blir Daniel & Karin föräldrar!

💕💕💕

Lite nytt..

Våra gamla soffor har fått lämna oss, så vi passade på att möblera om när de nya kom.

Blev väldigt nöjda! Vi ville egentligen ha en annan klädsel, men det var över en månads leveranstid på den - och vi kan ju inte vara utan. Så det fick bli den som fanns i lager i butiken till att börja med, och den funkar ju bra den också.

(JA! Vi ska fixa tavlorna 😄)

Tjejerna har hittat sin nya utkiks plats

Det tog några dagar innan de tyckte det var ok 

Nu är jag officiellt gammal och klok!

Nåja, lite gammal och klok iaf..

Fyllde pensionär häromdagen, så nu är jag inte sjukpanschis längre.

Min oro för hur inkomsten ska bli har lagt sig. Fick nämligen reda på i måndags att tjänstepensionen som ingen kunnat ge besked om på 20 år, blev helt ok. Så nu vet vi att vi kan bo kvar utan att vara oroliga för ekonomin när det är Thomas tur att blir ledig för gott.

Älskar frukostarna i bersån på sommaren. Just nu oftast jordgubbar till mûslin.

Denna vackra bukett kom från Helsingborg, från Elisabeth och Oscar.

De är ännu vackrare i verkligheten och doftar så gott.

 När jag kom upp på födelsedagen låg det här och väntade på mig.

Vem behöver blommor när man har en Thomas som vet precis vad jag önskar!

Äkta romantik!

I helgen bet jag till på en på en tand på något sätt, och det gjorde vidrigt ont. Plomben satt kvar i två dagar, men igår var den väck när jag vaknade, så jag fick ringa tandläkaren.

Ni som känner mig, vet att det det är inget jag bara gör - min tandläkarrädsla har blivit bättre men är långt ifrån bra. Men jag hade inget val, kände att en bit av tanden var lös och det gjorde ordentligt ont.
Så jag fick komma dit idag - och jag blev av med tanden för den gick inte att rädda.

Tråkigt nog är inte mina tänder lika starka  som mina extra långa, väldigt rejäla tandrötter, vilket gjorde att tandläkaren fick ett 45 minuter långt gympass - och tyvärr jag också. 

Tackolov smärtfritt, och iom att han sydde ett par stygn har jag inte blött så mycket heller.

Fick order om att vila idag och i morgon - tur att jag kan kolla på serier 😉

På söndag kommer familjen på pannkaksmiddag! Vi ska fira Daniel (och mig) och som vanligt beställde min älsklingsson samma meny som alltid på födelsedagen. Han försökte iofs backa ur när han hörde att att vi blir sisådär 8-9 personer, men jag har ju en bra spis..  😁

Gammal bild, samma spis.. 

Nya tider, lite gnäll,

Jag har ju haft sjukersättning med arbetsskadelivränta i 30 år drygt, men den här månaden blev det slut med det.

Jag har inte blivit mirakulöst frisk, tyvärr - däremot fyller jag pensionär "på riktigt" nu i juli.

Har lite svårt att greppa att jag faktiskt är så gammal. Brukar skoja om det, men nu är det faktiskt på riktigt.

Det känns verkligen konstigt.

Den 12/7 får jag reda på vilken inkomst jag får from den 18/7 - snacka om framförhållning! 

Eller inte.
Har försökt i över 20 år att få reda på vad jag har för tjänstepension och ev tillägg, men har inte lyckats. Beskeden jag fått är: "Tja, någonstans mellan 100 kr och 4000 kanske eller lite mer? Vi vet inte. Det får du reda på när du får utbetalningen" oavsett om det är arbetsgivare, pensionsbolag eller Pensionsmyndigheten.

När jag fick min arbetsskada beviljad sas det att jag inte skulle förlora någon inkomst i resten av mitt utan jag skulle sas gå skadelös ekonomiskt. Även när det var dags för ålderspensionen - den skulle inte försämras. Hade man blivit skadad i arbetet, och kunde bevisa det, skulle man kompenseras livet ut.
Och det kunde jag ju - satt i ett utryckningsfordon under tjänsteutövning och var inte på rast..

Kyss Karlsson - så blev då verkligen inte. 

Allteftersom åren gått har sjukpensionen omvandlats till sjukersättning (mycket sämre), inflationen urholkat sjukersättningen, man fick betala mycket högre skatt än alla andra och livräntan höjdes inte ens i närheten av vad man var lovad när pappren skrevs. Livräntan ja - den fixade de till så att den hamnade i högsta skatteklassen. Det har gjort att jag under många år  har betalat ca 2400kr  mer i skatt varje månad än sambon - som tjänar väldigt mycket mer än mig.

Livräntan urholkades ganska snabbt, eftersom inflationen åt upp ev höjningar så min inkomst är nu ca 200 000 kr lägre än om jag hade jobbat kvar.

Som "sjukpensionär" har man fått lära sig att ingådda avtal inte gäller längre än bläcket torkat på pappret.

Ingen bryr sig heller, har man sjukersättning med arbetsskadelivränta hör man till en mycket liten grupp människor och ingen, varken styrande eller fack bryr sig för fem öre.

Det finns heller ingen man kan vända sig för att få råd.

Men jag har haft det bra ändå. Vi klarar oss, även om vi inte kan renovera med hantverkare  (Thomas är ju en handyman av födsel) Som det ser ut nu kan vi bo kvar, även om tjänstepensionen visar sig obefintlig.

Men det jag tänker är att om jag inte fått en liten summa från fackförsäkringen som jag kunde lägga i det gamla pensionssparsystemet, hade det blir ännu sämre. Tänker på de som inte haft möjlighet att lägga undan en liten summa, och som jag har blivit "blåsta" på arbetsskadeförsäkringens trygghet.

Men vi får se om åtta dagar.

Då får jag reda på vad min inkomst blir resten av livet.